Åland igår och idag

ETT SPEL PÅ UTRIKISK MARK

Månget öga har säkert, med en viss förvåning, fäst sig vid nyheten om herr Samuel Fagerholms framgångar i det fjärran Italien, der han såsom assisterande tränare vid klubben Fiorentina nu sett sin arbetsgivare intaga en fjerdeplats i den italienska ligan. Dylika sportsliga förströelser, ehuru de i och för sig kunna bjuda på spänning för den som intresserar sig derför, äro dock i grunden af ringa betydelse när det kommer till de spörsmål som sannerligen skola afgöra vår lilla provins framtid.

Det är sant, att en åländsk man, med flit och målmedvetenhet, kan nå framgång utomlands. Och visst må vi alla unna herr Fagerholm den äran. Men låtom oss ej förledas att tro, att dylika framgångar på främmande plan skola kunna ersätta den fasta förankring som det åländska folket eger i sin fäderneärvda kultur, sitt svenska språk, och de självstyrelsens heliga grundvalar som vi med sådan möda vunnit. Det är i hembygdens hägn, ej på utländska idrottsarenor, som Ålands sanna styrka bor.

Ty medan Fagerholm måhända glädes åt sin seger mot Lazio, och fastlandets tidningar fyllas med dylika oväsentligheter, hotas vår svenska identitet alltjämt af det finska fastlandets godtycke. Det är den striden, kampen för det åländska folkets oförytterliga rätt till sin egen styrning och sitt svenska väsen, som sannerligen förtjenar vår fulla uppmärksamhet, vårt blod och våra mödor. Vi hafva fått se hvad som händer då folket ej har tillräckligt fasta band till sin hembygd och sin sedvana; 1918 års röda upplopp äro ett skrämmande exempel på hvad som händer då civilisationens grundvalar rubbas. Låtom oss icke vika i vår vakt.

*J.S.*