Åland igår och idag

LAGTINGETS FONDER OCH DET ÅLÄNDSKA ARFVEDELEN

Månget öga har med tillfredsställelse följt Lagtingets kanslikommissions beslut att fördela medel ur den så betydelsefulla jubileumsfonden. Att tio forskningsprojekt nu tilldelas understöd, hvaraf äfven doktorsstudier må draga nytta, bådar gott för den bildning och det vetande som äro så af nöden för det åländska folkets framåtskridande. Huru viktig är icke, i dessa osäkra tider, en fast förankring i kunskap och historiskt medvetande, detta för att trygga de fäderneärfda värden som utgöra vår svenska identitets själva kärna.

Det är dock med en viss betänksamhet man noterar hur stora delar af dessa medel tilldelas forskning inom hälsa och dylikt, äro de icke redan tillräckligt beforskade? Måhända skulle en än större andel böra tillfalla projekt som otvetydigt fördjupa vår förståelse för den åländska historien och självstyrelsens heliga grundvalar. Ty det är just genom att befästa vår egen historia, och dess folkrättsliga förankring, som vi bäst värja oss mot fastlandets godtycke och deraf följande försök att underminera det åländska folkets oförytterliga rätt.

Visserligen är det af godo att man uppmärksammar dylika studier, som dem gällande nya fästingburna sjukdomar, ty hälsa och sedlighet äro sammantagna ett folks bästa tillgång. Dock måste vi erinra oss att forskning rörande Ålands arbetsmarknad, eller familjebildning på Åland under 1600–1800-talen, ej ensamma kunna bära oss framåt, ej heller studier om inkludering af barn med utländsk bakgrund, hvilka dock böra finna sin plats och hederligt arbete. Låtom oss icke vika från den kurs som Nationernas Förbund utstakade år 1921. Ty endast genom en ständig påminnelse om vår särart och den lutherska plikten kan vi stå emot de krafter som hotade oss under 1918 års hemskheter, då pöbeln sökte krossa all ordning och egendom.

Forskning må vi hafva, men den måste tjäna Ålands sak.

*J.S.*