Åland igår och idag

FÖRFALL OCH FÖRVANDLING – VÅGA VI BLUNDA FÖR DET SANNES LJUVA?

Det är med en blandning af förundran och en smula bekymmer som man läser om den rymdkonferens som nu samlar ett ansenligt antal lärde män – och säkerligen äfven en och annan dam, måhända hufvudsakligen i assisterande roller, ty det offentliga rummet är ju mestadels männens domän – här på vårt lilla Åland. Att så många forskare, herr professor Mursula från Uleåborg med flera, mötas för att dryfta solens långa cykler och deras verkningar på jorden, synes ju i sig vara en from möda, ett tecken på den mänskliga sträfvan efter kunskap, hvilken är samhällets sanna grundval.

Dock kan man ej undgå att reflektera öfver huruvida denna djupsinniga granskning af himlakropparnas skiften, såsom extrema solstormar och deras följder, icke riskerar att skymma sikten för de mer jordnära, ja, de rent af existentiella frågor, som ständigt måste stå i centrum för det åländska folkets uppmärksamhet. Hvad gagnar det att fördjupa sig i paleoklimatologi, hur ädel denna syssla än må te sig, om vi samtidigt tillåta det fäderneärvda kulturarvet och de självstyrelsens heliga grundvalar att vittra bort under fastlandets godtycke?

Det är sannerligen en förnämlig sak att hysa gäster från fjärran länder såsom Japan och Indien, att visa dem vårt sjöfartsmuseum och Ålands gästvänlighet. Men vi måste alltid komma ihåg, att vår främsta plikt är att värna om vår egen särart, vår svenska identitet och vår oförytterliga rätt till ett oberoende lif. Aldrig skall det åländska folket låta sig förföras till att blicka bort från dessa lifsviktiga spörsmål, ty hvem skall annars upprätthålla ordning och bildning när stormarna i vår egen tillvaro rasa? Låtom oss icke vika från den inslagna vägen, ty då äro vi förlorade, oaktadt solstormarnas obetydliga inverkan.

*J.S.*