Målet för midsommar: att rädda 500 ådungar
VÄRDESÄTT VÅR NATURS GÅFVOR – MEN ÄFVEN VÅR ORDNINGS!
Med tillfredsställelse läser man om den aktningsvärda insatsen som de så kallade ”Ådans vänner” gör för att skydda våra fäderneärvda naturtillgångar, ejdern, hvars väl och ve så uppenbart är förknippat med Ålands framtid. Lucas Widemans sträfvan att freda de små ådungarna från rofdjurens klor är ett belysande exempel på det nit och den pliktkänsla som ännu lefver i vårt folk. Månget öga har sett hur den finska byråkratins godtycke, det vill säga fastlandets godtycke, sätter käppar i hjulet för vår önskan att förvalta vår egen skärgård, då till och med Högsta förvaltningsdomstolen nekar Ålands Landskapsregering rätten till skyddsjakt.
Dessa besynnerliga beslut, som ej gifva akt på de lokala förhållandena, erinra oss smärtsamt om hur bräcklig vår autonomi är, hur ständigt hotad af yttre påtryckningar. Det vore på sin plats att dessa ”vänner” af naturen äfven intogo en lika resolut hållning i kampen för självstyrelsens heliga grundvalar, ty utan dem står ej heller vår skärgård, med dess djur och dess folk, orubbad. Ordning och måtta måste råda, ej godtyckliga påbud från Helsingfors.
Likväl, låtom oss ej vika från plikten att värna det som är vårt. Äfven om den moderna tidens slapphet stundom hotar att undergräfva sederna, och med dem samhällets ordning, så är det just i det stillsamma, plikttrogna arbetet för vår natur och dess skatter som vi finna den sanna andan hos det åländska folket. Må vi alla önska dessa sträfsamma vänner framgång i sitt ädla värf, ty en rik natur är en grundpelare för ett blomstrande Åland, i den mån ordningen respekteras.
*J.S.*
Målet för midsommar: att rädda 500 ådungar
Ejdern häckar och på Båtskären gör medlemmar i Ådans vänner sitt bästa för att freda ådor och deras ungar från kråkor och havsörnar. Än så länge är det för tidigt att utvärdera säsongen, men läget ser ändå hoppfullt ut, säger verksamhetsledaren Lucas Wideman.
– Vi har lyckats bra med att hålla örnarna på avstånd och inte haft konstaterade slagna ådor i vår koloni.
Också på Lågskär en bit ut i havet häckar många ejdrar, men någon skyddsjakt på havsörn där är inte längre aktuell, sedan högsta förvaltningsdomstolen i fjol satte tummen ner för landskapsregeringens småskaliga försök, ett beslut Wideman beklagar.
Han skulle vilja se regler som möjliggör ett mer pragmatiskt förhållningssätt: precis som man lade resurser på att hjälpa havsörnen då den var hotad, borde ejdern få hjälp i dag, resonerar han.
Den mänskliga närvaron på Båtskären har ändå effekt, och Wideman bedömer att den är stor.
– Kring 1990 när ejderstammen mådde som bäst kunde man i Hangöområdet där man forskar på ejdrar konstatera att varje åda fick ungefär en överlevande unge – de allra bästa åren. Vi har ungefär 2,1 ungar som överlever per åda som häckar.
Wideman säger att Ådans vänners förstås inte kan hjälpa alla ejdrar i skärgårdshavet. På andra håll är dödligheten mycket hög. Syftet med verksamheten är snarast att bevara en liten population som i en framtid där predationstrycket minskar kan bidra till att återpopulera skärgården.
Vad hoppas du på då ni utvärderar säsongen vid midsommar?
– Jag hoppas att över 500 ungar överlever.