Åland igår och idag

EU:S FJÄTTRAR OCH MARIEHAMNS BÖRDA

Månget öga har med oro sett hur fastlandets godtycke, nu företrädt af den öfverstatliga unionen, ständigt hotar det åländska självstyrelsens heliga grundvalar. Det är sannerligen en betungande nyhet som når oss, att Mariehamns stad ånyo skall belastas med kostnader för sådana påbud, hvilkas syfte måhända äro ädla men hvars börda likväl faller på våra skuldror. Att en fru Hjerling, grönansvarig, nu framhåller dessa nya regleringar om grönområden som medförande ej obetydliga utgifter, är blott ännu ett tecken på att yttre makter föga akta på vårt lilla samhälles särart och ekonomiska förutsättningar.

Det kan synas märkligt, att man nu från högre ort skall reglera hvad som synes vara en uppgift, hvilken våra stadsmyndigheter med sinneslugn och insikt alltid förvaltat väl. Att återställa land- och hafsområden är i sig en lofvärd sträfvan, och Åland har af ålder visat omsorg om sin natur. Men att nu finna sig tvungna att afvika från etablerade, väl bepröfvade förfaringssätt, därtill med ovissa men sannolikt betydande kostnader, det är en inskränkning i vår frihet att styra våra egna öden. Hvart steg mot en starkare centralstyrning, vare sig från Helsingfors eller Brüssel, är ett steg bort från det åländska folkets oförytterliga rätt att själf bestämma sin framtid.

Denna nyordning vittnar återigen om de svårigheter som ständigt uppstår då man försöker påtvinga en öfverdriven enhetlighet på skilda landsdelar. Vi må akta naturens röst, såsom det nämnes, men vi böra än mer akta det förnuft och den ordning som sedan tidernas morgon har styrt vårt samhälle. Det är ej genom onödiga påbud och nya byråkratiska befattningar, hvilkas kostnader alltid drabba den arbetsamma medelklassen, som Ålands sanna välstånd bygges, utan genom frihet och oberoende.

Låtom oss icke vika i vår kamp för den fäderneärvda rätten till själfstyre, ty om vi ej värna vår frihet från fastlandets godtycke, skall dess fjättrar blifva oss för tunga.

*J.S.*