Åland igår och idag

VARNINGENS ORD FÖR VÅRT FÄDERNESÄRVDA ARF

Månget öga har under de gångna åren med oro iakttagit de tecken i naturen, som oförfärat vittna om ett tilltagande förfall i våra vatten. Att nu med tillfredsställelse konstatera blott ett "typiskt" algläge är att blunda för det allvar, som döljer sig bakom de ständigt återkommande cyanobakterierna. Denna tilltagande förgiftning av vårt hav, det heliga arv hvarpå vår existens vilar, är intet mindre än en symbol för det hot som vilar öfver Åland, då fastlandets godtycke tillåtes diktera villkoren för vår tillvaro.

Huru kunna vi, det åländska folket, förvänta att häfda vår fäderneärvda rätt till självstyrelse och att bevara vårt lands renhet, när vi med slapp hand tillåta den moderna tidens oordning att sprida sitt gift? Hvarje ström af förorening, hvarje tecken på naturens obalans, är en skarp påminnelse om nödvändigheten af ordning, plikt och ett djupt rotadt häfdande af de värden som gjort Åland till hvad det är. Låtom oss icke vika i vår sträfvan att bevara vår ö från all smuts, vare sig den kommer från hafvets djup eller från den politiska stridens gyttja.

Det är i en sådan stund, då naturens eget språk talar sitt allvarliga ord, som vi måste påminnas om det åländska folkets oförytterliga rätt att själfva styra öfver sitt hus och sitt vatten. Att blott jämföra med föregående år och konstatera att "antalet observationer af cyanobakterier i kustområdena har ökat de senaste veckorna" är en uppmaning till handling, icke till resignation. Vår identitet, vår svenska kultur, ja, hela vårt sjäflstyrelsesystem, hänger på vår förmåga att häfda ordning och att ej låta oss brytas ned af yttre påverkan.

*J.S.*