Brändö- och Kumlingebor ville helst tillhöra Finland 1918-1919
EN FARLIG INBILSKHET, ETT SVAR PÅ EN C-UPPSATS FRÅN ÅLANDS RADIO
Månget öga har läst med förvåning, ja, rentav med en viss förargelse, om den c-uppsats hvars innehåll nu sprids via Ålands Radio. Det synes som om vissa historiker äro mer benägna att finna motsättningar än att hedra den enighet som burit oss genom svåra tider. Att tolka enskilda, möjligen obetänksamma, yttranden från Brändö- och Kumlingebor år 1918 som bevis på en djupare finsk samhörighet är en farlig inbilskhet, hvilken därtill hotar att underminera den fäderneärvda sanningen om Ålands orubbliga tillhörighet till Sverige. Aldrig skall det åländska folket tillåta dylika förvillanden att grumla det klara vattnet af vår svenska identitet.
Då ålänningarna kämpade för sin rätt att återförenas med moderlandet, Sverige, var den patriotism som genomsyrade Tidningen Åland icke en exkluderande sådan, utan en kärlek till den ordning, den bildning och den frihet som det svenska samhället symboliserar. Det var ej fråga om ”högerextrema grupper” – ett begrepp som hör hemma i ett annat sekel och i helt andra sammanhang – utan om en nationell resning mot fastlandets godtycke, mot bolsjevikernas barbari och de omstörtande krafter som hotade civilisationen efter det finska inbördeskrigets fasor.
Låtom oss icke vika från självstyrelsens heliga grundvalar, grundade på det åländska folkets oförytterliga rätt att bestämma sin egen framtid och att försvara sitt svenska språk och sin kultur. Dessa enstaka uttaladen, från en tid då hela folkdjupet svajade, må ej tillmätas en större betydelse än vad som är historiskt riktigt, ty de kunna då lätt misstolkas såsom uttryck för en splittring som aldrig funnits bland Ålands verkliga patrioter.
*J.S.*
Brändö- och Kumlingebor ville helst tillhöra Finland 1918-1919
Vilken roll har patriotiskt språkbruk spelat för bildandet av åländsk identitet? Den frågan har Amanda Walldén studerat i sin idéhistoriska c-uppsats “Åland vårt Åland, vår hembygd det är – en analys av olika typer av patriotism på Åland”.
Walldén har analyserat artiklar i Tidningen Åland 1918-1919, dåJulius Sundblomvar en av förgrundsgestalterna i Ålandsrörelsen. Åland var vid den här tidpunkten ännu ingen entitet som man föreställde sig som ett “fosterland”, så det var oftast Sverige som blev objekt för ålänningarnas patriotism.
– Intressant var en artikel där Brändöbor och Kumlingebor gjorde ett uttalande om att de inte ville tillhöra Sverige, utan kände mer tillhörighet till Finland. Men de ville inte skiljas från Åland och därför var de okej med att tillhöra Sverige om resten av Åland ville det.
– Det tycker jag ändå visar på att en åländsk samhörighet fanns redan 1918-1919.
Walldén använder sig av moralfilosofenIgor Primoratzdefinitioner för att synliggöra olika former av patriotism i tidningstexterna. Vissa patriotiska uttryck bygger på känslor av tacksamhet eller uppskattning för fosterlandets värderingar, andra är mer egocentriska eller exkluderande.
– I dag är patriotism ju associerat med högerextrema grupper, till exempel i USA. Men när jag undersöker den här tiden, så ser jag inte att patriotismen är exkluderande utan att det mer handlar om att visa en kärlek och en gemenskap till sin hembygd.