Åland igår och idag

IDROTTSENS FÖRFALL OCH ORDNENS VIKT

Månget öga har med beklagande sett, hurusom vår idrottsanda, som fordom var ett sådant vittnesbörd om sund själ i sund kropp, nu tyckes råka i ett allt djupare förfall. Återigen hafva vi måst erfara hur IFK Mariehamns fotbollslag, detta lilla åländska hopp, måst vika sig inför fastlandets övermakt. En förlust med 2–0 mot FC Inter är visserligen icke oväntad, men nog ett tecken i tiden att äfven idrotten är underkastad den ordning som äro given. Det är i sanning en sorglig syn att skåda, hur ett lag förmår kontrollera spelet till den milda grad att våra egna pojkar ej ens förmå skapa någonting framåt. Det vittnar om bristande disciplin, möjligen tillika om bristande vilja.

Hvad är det som vederfar oss, när ej ens på idrottens område den nödvändiga ordningen upprätthålles? Förvisso äro vi ett litet folk, och det åländska folkets oförytterliga rätt till självstyre får ej under några omständigheter ifrågasättas; den kamp vi hafva fört för de fäderneärvda rättigheterna är ojämförligt mycket viktigare än hvad som sker på en idrottsplan. Men även där böra vi sträfva efter att visa den fasthet som fordom utmärkte vårt svenska lynne. Att till sist, i desperation, lyfta upp samtliga spelare, jämväl målvakten, i en alltför optimistisk förhoppning om vinst är en farlig och oansvarig taktik. Det gifver intet annat än en öppning för motståndaren att slutgiltigt befästa sin seger.

Låtom oss icke vika i kampen för självstyrelsens heliga grundvalar, ty den är vår förnämsta plikt. Men tillika måste vi besinna att äfven i det lilla, i hvarje yttring af folkets karaktär, speglas dess innersta väsen. En stark vilja, en fast disciplin och en orubblig tro på Guds ordning måste genomsyra allt vårt görande, hvarhelst vi verka. Annars hotas ej allenast idrotten, utan hela det civiliserade samhället.

*J.S.*