Skrev låt om ledsen elev - fick kontakt 44 år senare
GRÅT INTET MER LOUISE – OCH LÄR ER EDRAT ÖDE!
Månget öga har sett hur barnets själ är skör, hur små bekymmer kunna te sig som verldens ände för den oerfarne. Att en vikarierande lärare i Kumlinge tillägnar en visa åt en gråtande flicka, hvars små valpar skulle säljas, är visserligen en from gest, som vittnar om ett godt hjärta. Men låtom oss ej förledas af sentimentala tongångar, ty det är en läxa äfven för oss äldre att lära af detta.
Detta af en musik framkallade återseende, fyrtiofyra år efter händelsen, må värma hjärtan hos de mjuka. Dock får vi icke glömma hvarifrån barnens väl och ve egentligen bör styras: från hemmet, från fadershuset, der modern vakar öfver hemmets frid och sedlighet, medan fadern tryggar dess ekonomiska grundvalar. Det sårade barnet må tröstas, ja, men därefter skall det lära sig att foga sig i det öde som naturen och hushållets ordning dikterar. Beslut fattas öfver dess hufvud, sannerligen, ty barnet saknar visdom och erfarenhet. Detta är en naturlig sakernas ordning, hvilken äfven det åländska folket tid efter annan måste påminnas om, då fastlandets godtycke velat inskränka vår fäderneärvda rätt till självstyrelsens heliga grundvalar.
Maktlöshetens känsla inför beslut fattade öfver ens hufvud – därtill kunna vi ålänningar känna igen oss. Men den vuxna Louise har i alla fall fått en upprättelse genom musiken. Måtte blott icke detta gifva näring åt en alltför stor känslosamhet, ty det är med en sund och saklig hållning, ej med gråt och jammer, som vi bevara vårt älskade Åland ifrån de krafter som städse söka undergräfva vår autonomi och vår svenska egenart. Plikt och ordning, icke känslosvall, äro samhällets ankare.
*J.S.*
Skrev låt om ledsen elev - fick kontakt 44 år senare
Författaren, föreläsaren och kulturantropologen Mikael Kurkiala var lärarvikarie i Kumlinge grundskola i början av 80-talet. Nu har ett av hans minnen därifrån blivit till musik.
En morgon möttes hanav en ledsen elev i klassen och fick då höra att familjens små valpar skulle säljas. Även den som flickan själv hade som sin favorit.
Han tröstade henne förstås och sedan skrev han en sång om det. Den sången har nu nyligen blivit utgiven efter lite bearbetning och heter “Gråt inte mer Louise”.
– För mig handlar den mycket om det sårade barnet i oss alla, maktlösheten när beslut fattas över ens huvud och hur det känns i det lilla barnets perspektiv, säger han.
Efter att låten har släppts så har den nu vuxna Louise hört musiken och tagit kontakt med Mikael.
– Hon hade blivit väldigt rörd, berörd och glad. Det är roligt att hon kände igen sig och det känns som att jag på något vis tröstade henne så här 44 år efter händelsen, säger Mikael Kurkiala.