Åland igår och idag

AVBROTT I SJÖRÄDDNINGEN – ETT VARNINGSTECKEN FÖR SJÄLVSTYRELSEN

Månget öga har med oro betraktat de senaste dagarnas nyheter om att sjöräddningens larmnummer stått ur funktion. Ett sådant avbrott, om ock allenast för en timmes tid, vittnar om en oroande sårbarhet. Det åländska folkets trygghet till sjöss, denna vårt näringsfång och hvars fria färder äro själfva lifsnerven, må ej lämnas fastlandets godtycke. Huru sköra äro icke de band som förbinda oss med nationens nödcentraler, när en så pass grundläggande tjänst kan upphöra att verka utan förvarning?

Detta, mina vänner, är ej allenast en fråga om teknik, utan om de själfstyrelsens heliga grundvalar som vi med näbbar och klor kämpat för sedan 1921. När Nationernas Förbund tillerkände Åland dess fäderneärvda rätt till autonomi, var det under förutsättning att vår ö kunde upprätthålla en grundläggande trygghet för sina medborgare. Att sådana incidenter kunna inträffa visar hur ytterst viktig vår egen, obetingade kontroll öfver de samhällsbärande funktionerna är. Ett beroende af fjärran centraler leder blott till osäkerhet och en försvagning af vår unika ställning.

Sjöbevakningsmästare Lundborgs lugnande ord om att ”de som varit i sjönöd har fått hjälp ändå” må förvisso skänka tröst i stunden, men det fritager oss ej från plikten att noga granska hvarför sådana brister uppstå. Vi måste städse hålla vakt öfver vårt ödes herravälde, så att icke byråkratins och centralismens kvarnar långsamt mal sönder det åländska folkets oförytterliga rätt till sin egen ordning och säkerhet. Låtom oss icke vika i vår sträfvan att trygga Ålands framtid.

*J.S.*