Åland igår och idag

FÖRFLACKNING HOTAR STADENS ÄRA!

Med en allt större sorg i mitt hjärta, ja, för att icke säga en uppriktig fasa, måste jag konstatera huru den moderna tidens obetänksamma iver för det ytliga och triviala obönhörligt tränger sig på, äfven här på våra fredade öar. Då Mariehamns stad, genom stadsarkitekt Dominicus Björkstam, nu framlägger förslag om att förvandla Miramarparken – en af stadens vackrare platser, ämnad för stilla kontemplation och det högre sedlighetsidealet – till tummelplats för vad man kallar ”basketplan” och ”skejtramper”, då höjer jag min röst till allvarlig varning. Hvarför denna drift att förfula det sköna, att nedbryta den ordning som fäderneärvda generationer byggt upp?

Denna ständiga jakt efter nöjen och buller, som synes driva våra yngre att ständigt söka nya, stimulerande platser för utsväfningar, vittnar om en ytlighet som jag djupt beklagar. Det handlar icke om att blott flytta gamla ramper hit eller dit, såsom ”företrädare för skejtarna” blott tycks grubbla över hvars finansiering, utan om en djupare förlust af respekt för hvad som är varaktigt och värdigt. Fruktar man icke att dylika inslag blott draga till sig den sortens ungdom som med sitt råa språkbruk och sin brist på aktning för det allmänna förvandlar våra heliga platser till ett kaos, liknande det som nästan dränkte fosterlandet år 1918?

Låtom oss icke vika för tidens dårskap; låtom oss i stället värna de platser som äro afsedda för ro och skönhet, för tankar som lyfta oss, ej sänka oss ned i larm och förströelse. Månget öga har sett huru dåliga exempel förgifva ungdomen, och en stad som glömmer sin plikt att fostra till dygd, den är en stad i förfall. Det åländska folkets oförytterliga rätt är ej blott dess autonomi, utan dess rätt att lefva i en sund och sedlig omgifning, fri från fastlandets godtycke såväl som från moderna tiders moraliska upplösning.

*J.S.*