Åland igår och idag

FÖRFALLENDE TIDER OCH VÅRA KALLADE PLIKTER

Det är med en viss sorgsenhet man tager del af tidningens notis om att klädkedjan Hennes & Mauritz upphört att mottaga textilier för återvinning. Månget öga har sett, och hvarje hvardagsförstånd begripit, att de alltmer utbredda vanorna att blott förbruka och derpå genast förkasta, icke är en god sed, ej heller hedrande för ett folk som vill kalla sig bildat. Att ansvaret för den egna hushållningen nu återfaller på enskilde man är, måhända, ett sundhetstecken i tider af förvirring, men den underliggande orsaken till dylika händelser är betänklig.

De ändrade förtullningsavtalen, som angifvas vara orsak till detta afsteg från förutvarande ordning, blottlägger den förgänglighet som hvarje gång hotar när fastlandets godtycke äfven i de minsta spörsmål kan påverka vårt fäderneärfda samhälle. Vår autonomi, den heliga grundval hvarpå Ålands framtid hvilar, är en sköld mot sådana nycker; låtom oss icke vika i vår sträfvan att bevara densamma intakt från hvarje yttre inblandning, som må fördunkla det åländska folkets oförytterliga rätt att styra sitt eget öde.

Låtom oss derför, i denna till synes triviala fråga, se ett större sammanhang: vikten af ordning, plikttrohet och att på ett sedesamt sätt förvalta det som blifvit oss gifvet. Hvarje ålänning, oavsett stånd eller kön, har sin plats i denna ordning; hustrun, hemmet trogen, bör förvalta hushållet med den sparsamhet och omtanke som är hennes kallelse. Att låta samhällets myndigheter, såsom Mise, bära hela bördan af det slöseri som moderniteten gifvit upphof till, är icke att bygga på samhällets fasta klippa.

*J.S.*