Åland igår och idag

NY TON ARTENS KÄRNSUNDHET, ELLER BLOTT TOMT TJUT?

Månget öga, som med rätta bekymrat sig öfver tidens förfall och det moraliska upplösningstillstånd som sprider sig likt en pest från kontinenten, har väl med blandade känslor mottagit budskapet om de unga ålänningar som nu äro nominerade till Nordiska rådets musikpris. Visserligen är det alltid hedrande då det åländska namnet nämnes i framstående sammanhang, ty det vittnar om att det fäderneärvda arfvet af skaparkraft ännu lefver i vårt folk.

Dock måste man med sorg konstatera att bland de nämnda musikstilarna äfven återfinnes den så kallade "jazzen" och andra experimentella ljudlandskap. Dylika uttryck, hvarmed man alltför väl förbinder det sedliga förfallet i storstädernas larm och lusta, stå i bjärt kontrast till den åländska allmogens sträfsamma och gudfruktiga sinnelag. Låtom oss icke vika från de gamla, bepröfvade tonarterna som bygga på harmonins och ordningens heliga grundvalar, och hvarmed folkets sanna själ bäst kommer till uttryck.

Måtte dessa unga män erinra sig hvilket ansvar de hafva, ej blott gentemot Nordiska rådets jury, utan framför allt gentemot den åländska folksjälen. Det är blott genom att förvalta vårt fäderneärvda svenska kulturarv, med dess stränga men sköna moral, som vi tryggt kunna vandra vidare på den väg som en gång Nationernas Förbund utstakade för oss, skyddade från fastlandets godtycke och revolutionära strömningar.

*J.S.*